hej bloggen!
tänkte berätta varför just jag inte har ett så vanliggt tonårsliv. egentligen vet jag inte vart jag ska börja men jag kan ju säga att mina föräldrar skildes när jag jag var två och ett halvt år. sen dess har mitt liv nog varit väldigt splittrat. mamma och pappa har inte varit dem bästa vännerna om jag säger så. men det har i alla fall funkat tills pappas tjej kom in i bilden. dem kunde dela på att ha mig utan att jag blev inblandad. men åren gick och jag blev äldre. mamma flyttade till skåne när jag var runt sex år så jag flög ner dit själv när jag var sex år på loven ändå tills hon flyttade upp igen. då var jag runt nio. det gick fortfarande bra och jag började väl bo varannan vecka om jag har för mig rätt. det gick helt okej. men sedan flyttade pappa och jag in till stan och jag började ny skola. det var väldigt bra då jag var fruktansvärt mobbad på skolan jag gick på innan. på den nya skolan gick allt bra och jag hade en bra lärare som jag visserligen inte gillade då men hon hade pli på mig. det var nog runt den här tiden jag började fundera på om det var något fel på mig...

jag kommer ihåg en gång när jag och min klasskompis + en till var till badhuset tillsammans. vi lekte och hade oss som vanligt men sedan fick jag för mig att jag skulle trycka ner henne under vattnet på skoj några gånger. hon sa nej flera gånger men jag bara fortsatte även om hon inte fick någon luft! sjukt jag vet. men sedan bestämde hon sig för att ge igen och då tryckte hon ner mig jättelänge undervattnet. jag fick panik och fick ju ingen luft! tillslut kom jag upp till ytan i alla fall och var helt chockad. var det den här skräcken jag utsatte min vänn för?! vi fortsatte leka som vanligt och blev såklart vänner igen men den kvällen kunde jag bara inte sova. jag låg bara och grät och grät. tillslut kom pappa och undrade vad som var fel. jag bara grät och berättade vad som hade hänt... han blev ju såklart besviken eller något men han tröstade mig. jag ställde frågor som: gick födseln rätt till? är du säker på att inget är fel på mig? varför lyssnar jag inte på mina kompisar när dem säger nej? det räcker ju med en gång att säga nej.... pappa visste nog inte vad han skulle säga men skolan gick vidare.

pappa och jag hade nu i princip bott ensamma i cirka 10år då han träffade annalena. jag kommer ihåg när jag och min kompis (kommer inte ihåg vem) stod i fönstret och tjuvkikade från tredje våningen när pappa kom med hans nya tjej. ja, "hon var väl snygg" minns jag att jag tänkte. hon hade tre barn sedan innan. en dotter och två söner. ena dottern och ena brodern skilde det bara ett år emellan och den andra sonen hade flyttat hemifrån redan... jag var tolv år och dem var väl 14 och 15år om jag minns rätt. båda dem rökte och jag kommer ihåg att när vi var hemma hos annalena brukade dem bjuda mig på cigaretter när pappa och annalena inte var hemma. annars gick vi bara över till deras kusin för att ta några bloss. självklart rökte jag bara mun bloss på den tiden. men jag kände något liknande med att fan vad kul livsstil dem har. många kompisar. "mycket" alkohol och dem trivs med deras liv.



jag menar redan då hatade jag mitt liv, eller ja. inte mitt liv men kropp! jag gick och tänkte på självmord varje dag. det hade jag gjort ända sedan jag var nio år. antingen var det väl för att jag inte hade många kompisar och att min mamma var dålig på att visa kärlek. det är ju ändå ganska tungt att ha skilda föräldrar även om man inte vet något bättre. pappa jobbade mycket och mamma var jag inte så mycket hos. varför vet jag inte men mamma var väldigt sträng när jag var liten. ryckte mig i öronen hårt när jag var liten och inte lyssnade. men likadant där som med händelsen i badhuset. jag lärde mig aldrig av mina misstag! det gör fortfarande inte kan jag ju tillägga...

åren gick och en vanlig vardag blev mycket mer komplicerad. jag hade fortfarande inte mycket kompisar. jag började nu 7:an på högstadiet och pappa flyttade ihop med annalena mycket centralt i karlstad. jag hamnade i en ganska bra klass men lärarna var bara råskit! jag var trött på att ständigt komma hem och inte ha något att göra. jag lärde känna lite folk i min paralell klass. en utav dem var milis. hon och jag började busa lite tillsammans. vi började röka, skolka och ja totalt skita i allting. vi drog till kil i stället och umgicks med kompisar. gick in på deras skola utan att vi fick så därifrån blev vi utslängda ett antal gånger, vi accepterade ju inte ett nej? sedan kom min mamma in i bilden...

mamma som aldrig har funnits där innan blev plötsligt väldigt engagerad i mitt liv. klart jag tyckte hon bara kom och klampade sig in i mitt liv. hon hämtade mig från kil många gånger med en arg blick. pappa brukade väl inte ha så mycket att säga till om, jag gjorde ju uppror! det blev många rymningar och polisefterlysningar. jag och milis lärde känna några från grums nu och var ofta hemma hos dem. dem höll smått på med knark och jag provade röka hasch några gånger men jag fick aldrig en kick. så jag ville ha mer! det blev aldrig så... för en gång när jag väntade på killen från grums i karlstad så svänger en silvrig saab upp vid min sida där jag sitter. ut ur bilen stiger en tjej som jag hade varit skötare på hennes häst åt. hon bara: hej ronja! kommer du ihåg mig? klart jag kommer ihåg henne. sedan kommer du upp för mig... hon jobbar ju som polis! shit, det är civilpolisen! nu börjar jag nästan svettas och gråter letar sig upp i halsen. men vad kan jag göra? ingenting. hon börjar söka igenom mig som dem gör på film. jag blir jättegenerad såklart! herregud, jag är ju ingen mördare eller rånare liksom... men så berättade hon i alla fall att jag ska till ett jourhem i olsäter. jaha tänkte jag? ett annat hem. jag hade ju nämligen bott i ett hem innan i kil. men där sabbade jag bort mig för att jag rymde två gånger fast jag trivdes jättemycket! jag fall för grupptrycket helt enkelt... men olsäter då? vart ligger det? dem berättade att det låg i deje. men oh my god! kunde dem inte skicka mig lite längre bort från mina vänner va?

när jag kom fram mitt ute i skogen så fick jag två mackor och sedan var det läggdags. klockan var ju typ halv elva på kvällen... efter ett tag när jag ville tillbaka och träffa mina kompisar och aldrig fick det fattade jag inte varför? det är väl inte mina kompisar som har gjort fel? jag har fått mitt straff nu kan jag få åka tillbaka? men nej, nej, nej och åter nej var svaren på mina frågor. jag hade ju LVU på mig just nu. LVU står för "Lagen om Vård av Unga" och det kan även kallas P12 (paragraf 12). allt detta innebär låst, låst, och åter låst. egntligen skulle jag vara glad för att jag kommit till en familj med hästar istället för en anstalt och varit inlåst. där man inte får gå utanför dörren utan vakt... men jag var inte glad. jag var förbannad! jag ville ju vara hemma och härja! men som tur var hade denna familjen hästar. jag älskade ju hästar och förstod verkligen vad jag hade gått miste om. jag var tretton och hade gett upp min största hobby, hästar. men jag fick en favorit häst där men det flyttade snabbt. lika snabbt som min gamla klasskompis som också bodde på det hemmet. jag var snart ensam och hade inget att göra. men eftersom man bara får bo i ett jourhem i fyra månader innebar det snart flytt för mig också. min social hade letat upp ett familjehem åt mig i filipstad. det var ett jättefint hem med allt som jag drömde om: hund, häst, kaniner, mycket gröna gräsmattor och stor fint hus. dit ville jag flytta och det fick jag. men tankarna ändrades snart...



jag märkte nästan direkt att jag inte passade in i den familjen. det var så mycket regler att jag inte kunde hålla koll på alla. visserligen har jag glömt det mesta nu men jag kan dran upp några: man fick inte ligga i soffan, man fick inte gå in i frysen, man var tvungen att äta med båda besticken och man fick inte gå in till hästen när stalldörren var stängd. så sjuka regler så jag vet inte! där spenderade jag i alla fall ett helt år. året gick ganska fort och jag sa tillslut upp kontakten med alla mina gamla kompisar eftersom jag kände att dem inte brydde sig så mycket. dem ringde aldrig och var helt enkelt inte intresserade utav mig längre. jag gick på skolan i filipstad och missade balen och examen. eller ja, missade och missade. jag valde att inte gå för jag kände att jag inte hörde hemma där. visst, jag hade kompisar på den skolan men det var mest rökkompisar. inte en endaste kompis från skolan följde med mig hem på ett helt år. förutom granntjejen som blev min kompis. så som sagt efter ett år fick jag flytta hem. då flyttade jag hem till mamma för hon var det enda som ville/ha tid med mig...

hos mamma hade jag det super bra i ett helt år. sedan började allt igen. fast denna gången nere i skåne. mammas kompis och hennes familj bor där nere och dem brukade ta emot mig på loven för att jag skulle få kunna komma bort lite. men i alla fall så träffade jag en kille som jag blev tillsammans i typ en vecka. han bodde på behandligshem för drog problem... såklart typiskt mig att hitta en sådan kille. men vi gjorde ju slut och jag åkte ner till skåne igen. då råkade jag dricka mig jättefull på en studentfest men fick en chans till. jag åkte upp till värmland och kom ner till skåne igen... denna gången hade jag gjort upp med mitt ex kompis att vi skulle dumma oss lite på helsingborgsfestivalen. så jag träffade honom och det blev precis som det var tänkt fast värre. han gav mig två piller och eftersom jag hade druckit så blev jag helt borta. det skulle egentligen ha räckt där men det slutade med att vi hamnade på en toa och snortade tjack...

efter det har helvetet brakat lös. jag svek ju pappa med att ha knarkat så jag flyttade från honom för jag klarade inte att bo med dem skulskänslorna. nu har jag ingen kontakt med pappa längre. soc har satt mig på jourhem det jag bor på idag och dem letar i dagens läge efter ett familjehem. vad tycker jag om det? jag vettefan alltså. jag ändrar mig hela tiden, ibland vill jag bo hos mamma och ibland i familjehem. men allra helt vill jag ju flytta hemifrån! starta om på nytt ja, jag skulle kunna klara det!
många kramar, eran Ronja