jag är ledsen, besviken, förbannad, förvirrad, trött, lortig, hungrig och ja, you name it i got it. jag vet inte vad jag ska börja med men allt är skit just nu. jag är ovänn med min bästa vänn men man kan inte fortsätta vara vänner om man växer ifrån varandra. det är tidens gång, inget att göra åt om man inte lägger ner hela sin själ på det... och vad jag känner är i inte min motpart beredd på att göra det. jag har försökt med allt, men blir inte lyckligare. för att man ska kunna vara vänner ska man kunna prata om saker. det kan jag erkänna att Jag inte är beredd på. för vi kommer aldrig någonvart. berättar jag någonting jag är trött på och vad jag tycker hon gör fel och vad jag inte trivs med blir hon jätte rapp i munnen och bara säger att så gör jag också och har gjort många gånger. jaha? men kan snälla du berätta när då för det kommer jag ihåg i så fall. nej då säger hon att inte kommer ihåg. jag menar, det är precis som att hon säger så bara för att? det tycker jag personligen är så barnsligt. men visst, hon knäcker en totalt. fast ett samtal om förbättring ska väl inte gå ut på att man knäcker varandra och säger hur dålig motparten är? man ska väl kunna reda ut efteråt? jag vet ingenting längre. jag behöver tid för mig själv... jag behöver tänka på vad jag vill. när jag lever i ett hem där man ständigt blir nertryckt och inte får någon tid för sig själv är det inget bra... jag vet inte hur jag ska göra längre. jag kan bara längta tills mamma får jobb och tills vi flyttar till killstad. det är min största dröm just nu!
jag har bestämt mig för att flytta hem idag. städa i jourhemmet som jag var så illa tvungen. packa ihop och dra. vare sig det är till mormor, mamma eller angelica i kil. jag är trött på att leva efter andras behov. ingen frågar någonsin hur jag vill ha det. jo det gör dem kanske, men det är bara tomma frågor utan medkänsla... och enligt mig kvittar det totalt då. jag är är faktiskt SoL placerad, alltså frivilligt, och kan när jag vill, hur jag vill bara dra. dem jävlarna ska fan inte tjäna mer pengar på mig. och min sista hälsning? ruttna i helvetet.
kramar, eran Ronja

hej bloggen.
pappa ringde mig nyss. började ju nästan gråta såklart men jag klarade mig... trodde vi skulle prata mer och "catch up some time togheter" men det blev inte så. det lät som han jobbade och så men vi gjorde i alla fall upp att vi skulle gå på bio i morgon och jag ska vara vid bion 16:30. det var typ allt? tycker ni det är konstigt eller helt okej? tror nog att han vill ta allt i morgon innan bion i stället. är nog ganska bra det!
har nyss kollat på häst hoppning ifrån stuttgart också. jag tror rolf-göran bengtsson kom 3:a. han han en sjujävla känsla alltså. riktigt duktig! han hoppade casall la silla vilken är en jättefin häst. rolf-göran skulle ha haft mammas peppe han, dem hade kommit långt dem. men nu är livet som det är och ja... detta blir väl mitt sista inlägg för i dag. håll er uppdaterade för att läsa om mötet med pappa i morgon.
goa kramar, eran Ronja

ja ni läsare.
jag har nu tagit bort ett inlägg för att en viss jävla person ska bli nöjd. får hon aldrig som hon vill så blir det fett stora beskymmer. men nu är det borttaget för att drottningen ska vara glad! man ska tydligen inte få skriva vad man vill i sin egna blogg. är ju fett sjukt fan! men jag kan ju nämna att jag är fett förbannad! och en sak ska den tjejen ha klart för sig. att nästa gång, då rättar jag mig inte efter henne. om hon nu är så himla rädd att bli skriven om på min blogg kan hon ju passa sig för vad hon säger och hur hon agerar. jag vet även att det inte bara är jag som tycker så och att det inte bara jag som är trött på hur hon beter sig! ja säger inte att jag vill att hon ska försvinna hur mitt liv, för jävlar vilka minnen vi har haft. men någonstans borde det ju finnas en spärr för hur mycket man tål som både människa och vänn. men nu är det slut på det och jag hoppas det blir ändring. annars skiter jag nästan i vilket!
en förbannad jävla kram, eran Ronja

vart jag än vänder mig, vart jag än går så får jag bara skit ändå... jag försöker bättra mig och sådant, men nu i detta fallet är det inte mig det är fel på anser jag. det är aldrig ens fel att två bråkar och det vet jag. fast nu är jag förbannat trött på att rätta mig efter andra. om det alltid är jag som ska ändra mig för andra, då är jag inte med på det längre! vill ni umgås med mig så får ni stå ut med den jag är!
kramar, eran besvikna Ronja.

god kväll bloggen.
ja hur går det till? ja, att man är lugn men ändå uppe i varv. det kan ni faktiskt få tänka ut lite själva. här sitter jag och lyssnar på en jättebra låt av "ke$ha" som heter "run devil run" har ni inte hört henne innan kan jag ju tipsa er om att lyssna på "tik tok" först. för den låten fastnar man direkt för! jag sitter i alla fall nu hos mormor och har nyss nördat sims2 och käkat lite glass. om typ 20min ska jag gå iväg till busshållplatsen för att åka tillbaka till jourhemmet. på tal om det, tycker inte ni att det är lite sjukt att alla soc hem (spelar ingen roll vilken typ av hem) tjänar så fruktansvärt mycket pengar för att det ska gå till barnen som bor där. men barnen som bor där får inte ett skit! dem får ingen skjuts, dem får inga fick pengar. dem får i stort sett bara mat. så har det i alla fall varit för mig som har bott på 5 hem. nej nu överdrev jag! det är bara två hem som dem har varit snåla på. men det sjuka är att dem rika är oftast dem som inte ställer upp med pengar m.m... är det för att tjäna pengar på oss ungdomar? för de kan ju inte ha viljan att hjälpa oss? så om det inte är för att tjäna pengar på oss, vad är det då? ja, mycket frågor men inga JÄVLA svar... börjar tröttna nu! man kan säga att jag är på jourhemmet bara för att ha någonstans att sova. jag ändrar ju inte inställning där. jag står fast vid vem jag är... det sjuk är att ingen fattar ju att det bästa vore ju att hjälpa mig skaffa lägenhet, ingen verkar ju fatta att på så sätt slipper dem betala pengar till de familjer som ändå inte bryr sig om oss! sveriges samhälle är trööögt!
kramar, eran Ronja

nu ni jävlar slår det snart hus i helvete här alltså. allt var ju så jävla bra tills jag får ett sms... på det sms:et kommer buss biljetten!!!!!!!!! SÅ JÄVLA FÖRBAAAAANNNNNNNAAAAAD! här har jag skickat cirka 7-8 sms för att få den där jävla biljetten IGÅÅÅÅR men den kommer inte förens nu!!!! 60-70 FUCKING SPÄNN BARA DROGS FRÅN KORTET! JAG HAR FAN INTE RÅD ATT FYLLA PÅ IGEN!!!! INTE MAMMA HELLER! INTE MORMOR HELLER! PAPPA BRYR SIG INTE! om inte jag hittar en jävla boxingpåse ELLER VAD FAN DET HETER så slår jag nog sönder datorn snart! för msn funkar inte!!! jag fattar inte ett skit på ÖFA;n och jag FÅR ALDRIG HJÄLP!!!!!!!!!!! snart sticker jag!!!! jävla förbannades, helvetes, satans skitttt!

tack för att jag fick skriva av mig. nu ska jag gå och slå något så ska jag gråta en skvätt sedan.
adjö!

hej bloggen!
tänkte berätta varför just jag inte har ett så vanliggt tonårsliv. egentligen vet jag inte vart jag ska börja men jag kan ju säga att mina föräldrar skildes när jag jag var två och ett halvt år. sen dess har mitt liv nog varit väldigt splittrat. mamma och pappa har inte varit dem bästa vännerna om jag säger så. men det har i alla fall funkat tills pappas tjej kom in i bilden. dem kunde dela på att ha mig utan att jag blev inblandad. men åren gick och jag blev äldre. mamma flyttade till skåne när jag var runt sex år så jag flög ner dit själv när jag var sex år på loven ändå tills hon flyttade upp igen. då var jag runt nio. det gick fortfarande bra och jag började väl bo varannan vecka om jag har för mig rätt. det gick helt okej. men sedan flyttade pappa och jag in till stan och jag började ny skola. det var väldigt bra då jag var fruktansvärt mobbad på skolan jag gick på innan. på den nya skolan gick allt bra och jag hade en bra lärare som jag visserligen inte gillade då men hon hade pli på mig. det var nog runt den här tiden jag började fundera på om det var något fel på mig...

jag kommer ihåg en gång när jag och min klasskompis + en till var till badhuset tillsammans. vi lekte och hade oss som vanligt men sedan fick jag för mig att jag skulle trycka ner henne under vattnet på skoj några gånger. hon sa nej flera gånger men jag bara fortsatte även om hon inte fick någon luft! sjukt jag vet. men sedan bestämde hon sig för att ge igen och då tryckte hon ner mig jättelänge undervattnet. jag fick panik och fick ju ingen luft! tillslut kom jag upp till ytan i alla fall och var helt chockad. var det den här skräcken jag utsatte min vänn för?! vi fortsatte leka som vanligt och blev såklart vänner igen men den kvällen kunde jag bara inte sova. jag låg bara och grät och grät. tillslut kom pappa och undrade vad som var fel. jag bara grät och berättade vad som hade hänt... han blev ju såklart besviken eller något men han tröstade mig. jag ställde frågor som: gick födseln rätt till? är du säker på att inget är fel på mig? varför lyssnar jag inte på mina kompisar när dem säger nej? det räcker ju med en gång att säga nej.... pappa visste nog inte vad han skulle säga men skolan gick vidare.

pappa och jag hade nu i princip bott ensamma i cirka 10år då han träffade annalena. jag kommer ihåg när jag och min kompis (kommer inte ihåg vem) stod i fönstret och tjuvkikade från tredje våningen när pappa kom med hans nya tjej. ja, "hon var väl snygg" minns jag att jag tänkte. hon hade tre barn sedan innan. en dotter och två söner. ena dottern och ena brodern skilde det bara ett år emellan och den andra sonen hade flyttat hemifrån redan... jag var tolv år och dem var väl 14 och 15år om jag minns rätt. båda dem rökte och jag kommer ihåg att när vi var hemma hos annalena brukade dem bjuda mig på cigaretter när pappa och annalena inte var hemma. annars gick vi bara över till deras kusin för att ta några bloss. självklart rökte jag bara mun bloss på den tiden. men jag kände något liknande med att fan vad kul livsstil dem har. många kompisar. "mycket" alkohol och dem trivs med deras liv.



jag menar redan då hatade jag mitt liv, eller ja. inte mitt liv men kropp! jag gick och tänkte på självmord varje dag. det hade jag gjort ända sedan jag var nio år. antingen var det väl för att jag inte hade många kompisar och att min mamma var dålig på att visa kärlek. det är ju ändå ganska tungt att ha skilda föräldrar även om man inte vet något bättre. pappa jobbade mycket och mamma var jag inte så mycket hos. varför vet jag inte men mamma var väldigt sträng när jag var liten. ryckte mig i öronen hårt när jag var liten och inte lyssnade. men likadant där som med händelsen i badhuset. jag lärde mig aldrig av mina misstag! det gör fortfarande inte kan jag ju tillägga...

åren gick och en vanlig vardag blev mycket mer komplicerad. jag hade fortfarande inte mycket kompisar. jag började nu 7:an på högstadiet och pappa flyttade ihop med annalena mycket centralt i karlstad. jag hamnade i en ganska bra klass men lärarna var bara råskit! jag var trött på att ständigt komma hem och inte ha något att göra. jag lärde känna lite folk i min paralell klass. en utav dem var milis. hon och jag började busa lite tillsammans. vi började röka, skolka och ja totalt skita i allting. vi drog till kil i stället och umgicks med kompisar. gick in på deras skola utan att vi fick så därifrån blev vi utslängda ett antal gånger, vi accepterade ju inte ett nej? sedan kom min mamma in i bilden...

mamma som aldrig har funnits där innan blev plötsligt väldigt engagerad i mitt liv. klart jag tyckte hon bara kom och klampade sig in i mitt liv. hon hämtade mig från kil många gånger med en arg blick. pappa brukade väl inte ha så mycket att säga till om, jag gjorde ju uppror! det blev många rymningar och polisefterlysningar. jag och milis lärde känna några från grums nu och var ofta hemma hos dem. dem höll smått på med knark och jag provade röka hasch några gånger men jag fick aldrig en kick. så jag ville ha mer! det blev aldrig så... för en gång när jag väntade på killen från grums i karlstad så svänger en silvrig saab upp vid min sida där jag sitter. ut ur bilen stiger en tjej som jag hade varit skötare på hennes häst åt. hon bara: hej ronja! kommer du ihåg mig? klart jag kommer ihåg henne. sedan kommer du upp för mig... hon jobbar ju som polis! shit, det är civilpolisen! nu börjar jag nästan svettas och gråter letar sig upp i halsen. men vad kan jag göra? ingenting. hon börjar söka igenom mig som dem gör på film. jag blir jättegenerad såklart! herregud, jag är ju ingen mördare eller rånare liksom... men så berättade hon i alla fall att jag ska till ett jourhem i olsäter. jaha tänkte jag? ett annat hem. jag hade ju nämligen bott i ett hem innan i kil. men där sabbade jag bort mig för att jag rymde två gånger fast jag trivdes jättemycket! jag fall för grupptrycket helt enkelt... men olsäter då? vart ligger det? dem berättade att det låg i deje. men oh my god! kunde dem inte skicka mig lite längre bort från mina vänner va?

när jag kom fram mitt ute i skogen så fick jag två mackor och sedan var det läggdags. klockan var ju typ halv elva på kvällen... efter ett tag när jag ville tillbaka och träffa mina kompisar och aldrig fick det fattade jag inte varför? det är väl inte mina kompisar som har gjort fel? jag har fått mitt straff nu kan jag få åka tillbaka? men nej, nej, nej och åter nej var svaren på mina frågor. jag hade ju LVU på mig just nu. LVU står för "Lagen om Vård av Unga" och det kan även kallas P12 (paragraf 12). allt detta innebär låst, låst, och åter låst. egntligen skulle jag vara glad för att jag kommit till en familj med hästar istället för en anstalt och varit inlåst. där man inte får gå utanför dörren utan vakt... men jag var inte glad. jag var förbannad! jag ville ju vara hemma och härja! men som tur var hade denna familjen hästar. jag älskade ju hästar och förstod verkligen vad jag hade gått miste om. jag var tretton och hade gett upp min största hobby, hästar. men jag fick en favorit häst där men det flyttade snabbt. lika snabbt som min gamla klasskompis som också bodde på det hemmet. jag var snart ensam och hade inget att göra. men eftersom man bara får bo i ett jourhem i fyra månader innebar det snart flytt för mig också. min social hade letat upp ett familjehem åt mig i filipstad. det var ett jättefint hem med allt som jag drömde om: hund, häst, kaniner, mycket gröna gräsmattor och stor fint hus. dit ville jag flytta och det fick jag. men tankarna ändrades snart...



jag märkte nästan direkt att jag inte passade in i den familjen. det var så mycket regler att jag inte kunde hålla koll på alla. visserligen har jag glömt det mesta nu men jag kan dran upp några: man fick inte ligga i soffan, man fick inte gå in i frysen, man var tvungen att äta med båda besticken och man fick inte gå in till hästen när stalldörren var stängd. så sjuka regler så jag vet inte! där spenderade jag i alla fall ett helt år. året gick ganska fort och jag sa tillslut upp kontakten med alla mina gamla kompisar eftersom jag kände att dem inte brydde sig så mycket. dem ringde aldrig och var helt enkelt inte intresserade utav mig längre. jag gick på skolan i filipstad och missade balen och examen. eller ja, missade och missade. jag valde att inte gå för jag kände att jag inte hörde hemma där. visst, jag hade kompisar på den skolan men det var mest rökkompisar. inte en endaste kompis från skolan följde med mig hem på ett helt år. förutom granntjejen som blev min kompis. så som sagt efter ett år fick jag flytta hem. då flyttade jag hem till mamma för hon var det enda som ville/ha tid med mig...

hos mamma hade jag det super bra i ett helt år. sedan började allt igen. fast denna gången nere i skåne. mammas kompis och hennes familj bor där nere och dem brukade ta emot mig på loven för att jag skulle få kunna komma bort lite. men i alla fall så träffade jag en kille som jag blev tillsammans i typ en vecka. han bodde på behandligshem för drog problem... såklart typiskt mig att hitta en sådan kille. men vi gjorde ju slut och jag åkte ner till skåne igen. då råkade jag dricka mig jättefull på en studentfest men fick en chans till. jag åkte upp till värmland och kom ner till skåne igen... denna gången hade jag gjort upp med mitt ex kompis att vi skulle dumma oss lite på helsingborgsfestivalen. så jag träffade honom och det blev precis som det var tänkt fast värre. han gav mig två piller och eftersom jag hade druckit så blev jag helt borta. det skulle egentligen ha räckt där men det slutade med att vi hamnade på en toa och snortade tjack...

efter det har helvetet brakat lös. jag svek ju pappa med att ha knarkat så jag flyttade från honom för jag klarade inte att bo med dem skulskänslorna. nu har jag ingen kontakt med pappa längre. soc har satt mig på jourhem det jag bor på idag och dem letar i dagens läge efter ett familjehem. vad tycker jag om det? jag vettefan alltså. jag ändrar mig hela tiden, ibland vill jag bo hos mamma och ibland i familjehem. men allra helt vill jag ju flytta hemifrån! starta om på nytt ja, jag skulle kunna klara det!
många kramar, eran Ronja

det blir aldrig rätt!
har aldrig ni varit med om att det har blivit missförstånd genom internet? att någon har skrivit en text men inget namn så tror man att det är en själv personen skriver om och att man blir sur för att man nästan är hundra på att det är en själv personen menar? det är fett irriterade! det hände precis nyss. han som jag hade sagt upp vänskapen med hade skrivit en text på msn: du är det finaste som finns <333. jag trodde han skrev om en annan tjej som han ska träffa idag. men han säger själv att det är mig han menar. det blir lite hit och dit för mig eftersom han är väldigt velande i sig själv. jag menar varför skriver han så om han ska till min kommun för att träffa en annan tjej men inte mig? klart man blir fundersam och misstänksam. jag sa nyss till honom i telefon att han får verkligen inte säga att det är mig han menar om det inte är så. jag blir heller inte ledsen om han inte menar mig. för sanning och rakt på sak är prio ett för mig. säg hellre sanningen och gör mig ledsen än ljug mig lycklig. det har jag fått nog av liksom. internet förstör verkligen allting. internet kan verkligen skapa så stora problem nu för tiden! problem som ens aldrig hade behövt uppstå. jag säger som jag alltid har sagt och kommer alltid att säga: 70-talet var mycket bättre! tänk om man hade levt då... vilken lycka!
misstänksamma kramar, eran Ronja 

ps. vänskapen är inte uppsagd längre...

hej bloggen!
usch vad det är mycket i tankarna nu. mycket press överallt och ingenstans.
för det första: jag bröt kontakten med en kompis igår. han har betytt jättemycket för mig, men den sista tiden blev bara för mycket. många lögner och mycket velande. så jag tänkte att jag orkar inte med att bli sårad längre. jag skrev ett sms på sex sidor och skickade iväg. klart jag blev jätteledsen och funderade på vad fan jag hade gjort. men det kanske var det bästa. har så mycket problem runt omkring mig att jag inte klarar av ett till. var tvungen att rensa lite...

för det andra: jag grät väldigt mycket igår kväll. varför vet jag inte? det bara forsade. men det som knäckte mig var nog när kerstin sa: men herregud, du har ju bara dig själv att ta reda på! då svarade jag: ja, men det är nog svårt det. att höra det svaret komma ifrån mig var en tankeställare. jag tror inte det är så lätt att veta vad jag går igenom när jag inte visar mina känslor för fem öre. jag blir bara sur när allt går snett i stället.

för det tredje: alla säger att jag har så mycket med skolan. men vad sjutton vet dem om det? jag är en person som jobbar fruktansvärt fort när det behövs. jag ligger inte efter i något endaste ämne och det vet lärarna också. så är det någon jourhemmet, mamma och mormor ska prata med är det dem i skolan. inte med mig för det gör mig bara ännu mer stressad och pressad.

och för det fjärde: jag har sådana enorma skuldkänslor angående min pappa. jag har svikit honom totalt! det kvittar vad andra säger, om att han är vuxen och om att han har tagit ett barnsligt beslut. det är mitt fel alltihopa! hade jag inte åkt ner till skåne den gången hade allt varit bra. då hade jag fortfarande haft pappa, min dåvarande bästa kompis angelica, mamma hade fortfarade haft sin kompis som hon känt i 30år! kan ni fatta vad jag ställde till med?! är det fel av mig att ständigt gå och tänka på skuldkänslor att allt är mitt fel? ja, det är många frågor jag ställer mig varje dag. men jag såg en skitbra tatuering på killen "deller" i dokumentärserien "inlåst" igår kväll (sista avsnittet, buhuu). det stod: life goes on... något jag behöver få in i min hjärna antar jag...
känsliga kramar, eran Ronja

me, myself undt i ;)

ett första inlägg kanske borde innehålla lite fakta om självaste bloggaren?
ja men då kör vi då... jag heter i alla fall ronja rönnelöw och är en tjej som föddes dagen före nyårsafton 1992. lite tråkigt jag vet, men det är ju unikt oxå! lite coolt eftersom hela jag är sjukt unik, daah. jag bor i den supertråkiga staden karlstad. jag går på tingvalla gymnasiet med turism som huvudämne, vilket jag tycker ärsupertråkigt. men det som får mig att kämpa är nog min bästa kompis chanelle (http://www.ellenelles.blogg.se) och vissa lärare. jag har alltid haft lite svårt för att koncentera mig i skolan. jag gör gärna annat än att sitta och jobba. men ämnen som jag gillar får jag ofta MVG i. till exempel som historia, geografi och dylikt. sedan skolkar jag ganska mycket när jag känner att jag inte pallar trycket med allt som händer runt omkring mig. att jag har adhd och inte går på medicin gör nog saken inget lättare.

nu för tillfället bor jag i ett jourhem. vilket innebär att man är placerad utav socialen en kortare tid under utredningstiden. utredningstiden får max pågå under fyra månader. alltså får man max bo på ett jourhem i fyra månader. jag själv har bott där i ca två månader tror jag. jag har egentligen ingen större koll. om jag inte bor och sover i jourhemmet är jag säkert hemma hos mamma, mormor eller kompisar.

ja då kanske ni undrar: men vart i bilden är far hennes? jo, han är nog ganska långt utanför bilden. jag har nämligen inte pratat med honom sedan 7 augusti. det beror nog lite på att jag känner mig utstött och han har (enligt min omgivning) tagit det "barnsliga" beslutet att välja mellan hans tjej annalena och mig. då förstår ni nog att han valde annalena. jag personligen gillar inte annalena så mycket. hon kom in i min och min pappas liv när jag var tolv. han och jag bodde ensamma tillsammans eftersom min mamma bodde nere i lund. han gjorde verkligen allt för mig! skjutsa mig till stallet, köpte en hund, vi var ute och reste, vi åkte till liseberg m.m. men när annalena kom ini bilden försvann allt så himla fort. jag känner det som att hon har snott min pappa tyvärr... så visst mår jag lite dåligt att pappa inte kan kompromissa. man kan väl säga att det är så som jag läste i en tidning igår kväll: världens bästa pappa bara försvann...

kanske man inte behöver deppa ihop nu utan jag kan skriva varför jag skapade bloggen i stället.
jag tror nog att jag skaffade bloggen för att kunna ha någonstans att skriva av mig. jag tänkte att andra vanliga svensson männsikor kanske skulle tycka det var kul att läsa om hur ett lite mer kompliecerat tonårsliv ser ut. här kommer jag skriva mina dagliga betraktelser (ett ord som jag knappt vet vad det betyder men kör på det ändå) och hoppas att ni kommer få en trevlig läsning.

många varma kramar, eran Ronja