efter en god eftermiddags sömn men med en nerdreglad kudde måste jag få skriva av mig. jag förstår mig verkligen inte på killar och kommer nog aldrig göra det? killarna är som jägare. det lärde jag mig av en "vis dam" som jag bodde hos i ett år för några år sen. det sitter i deras benmärg sedan stenåldern sa hon. man ska visa sig svårflörtad och tro mig, jag har försökt alla gånger. men jag faller ändå, och då faller jag djupt. sen när jag väl har fallit, då händer inget mer sen? jag letar säkert efter "fel" killar, det säger alla... men jag vill inte ha någon normal brat kille, eller en med ett kontorsjobb och mycket pengar. det finns så mycket annat hos killar än materiella ting. det viktigaste är att dem inte är som alla andra! det är det mystiska, när man inte kan läsa av en kille, det är det som tänder en lampa. i alla fall hos mig. det finns bara ett fåtal sådana killar som jag har träffat på, men då har dem i så fall varit upptagna, bott långt bort i oävla eller bara kanske inte varit intresserade...

det värsta jag vet är i alla fall när killar bara leker med en. men jag tror faktiskt inte alla killar gör det medvetet. det bara det att dem inte vet bättre. jag menar ser man bra ut och är charmig är väl inte det något fel. och ja, det är väl inte fel att försöka ta reda på hur de tjejerna fungerar genom att ha kontakt med alla. men gränsen går när man börjar snacka på djupare plan och leder in "bytet" i fällan. för helt plötsligt står 4 utav (vi säger) de där 5 brudarna och inte vet vart dem ska ta vägen. ska dem höra av sig eller inte? ska dem fortsätta visa vad dem känner? eller ska dem totalt råignorera snubben? det första tycker jag är det svåraste att veta. man vill ju inte verka tjatig, men ändå vet man inte vad man har gjort för fel? vet man om att killen inte är intresserad längre, har en annan tjej på g eller kanske bara inte har pengar på telefonen och inte sitter vid datorn...

dock så är inte tjejer dumma i huvudet. vi är grymt intuitiva och vet vad det är som sker. men det finns alltid en baktanke, "snälla säg att jag har fel". kanske inte alla tjejer men jag är i alla fall en tjej som har ögon i nacken. jag tatuerade till och med in ögon i nacken för en anledning. ingen kan hålla hemligheter för mig. för även om jag inte fått små tecken av grabben så finns det folk som pratar, kroppspråk och ja, är man bara uppmärksam så finns det tecken överallt. det är för mig jävligt jobbigt att vara intuitiv. jag vill inte kunna läsa av killen. för då blir det ännu värre när jag väl upptäcker att "jag hade rätt hela tiden, IGEN!". sen säger jag hela tiden att nästa gång ska jag vänta väldigt länge men det är alltid någon som är för bra för att vara sann och då måste jag bara ge efter... antar att jag har sämst självrespekt. men är det fler än jag som känner så här? eller jag tänker nog för mycket.

ps. sorry för ett riktigt wierd och hullerombuller inlägg!